Lindshammar glasbruk

Lindshammar Glasbruk startade här 1905
och firade 100-årsjubileum 2005!
Lindshammars stora glasbruksbyggnad är exempel på 1950-talets starka konjunktur och framtidstro i Sverige. I komplexet rymdes förutom hytta, sliperi, lager och andra produktionslokaler också kontor, maskintvättstuga för personalen, moderna omklädningsrum och fritidslokaler. Det är idag ovanligt i Glasriket att en anläggning på detta sätt speglar en och samma tids industrikultur. Skorstenen är ett kännetecken som alla glasbruk har. Den tidstypiska neonskylten är från 1960-talets början.

Den första hyttan i Lindshammar uppfördes givetvis i trä, och bönderna i trakten skänkte virke till bygget i hopp om att få sälja ved och jordbruksprodukter till den nya anläggningen. I november månad 1905 var allting färdigt och man var igång med tillverkningen, som utgjordes av lampglas, oljehus, pressglas och hushållsglas i olika former. Alltsammans fungerade bra i drygt tio år tills Robert Rentsch efter en arbetskonflikt sålde glasbruket 1916.

De nya ägarna hade sina rötter i en annan glasbruksort, nämligen Hovmantorp. Det var garverifabrikören CJ Petersson och hans söner Anton och Bror som tillsammans med John Johansson tog över anläggningen. Framtiden syntes ljus och man fortsatte den traditionella tillverkningen av hushållglas och annat. Lindshammar blev ett av de många glasbruk i Småland som levererade goda produkter samtidigt som det förde en relativt anonym tillvaro.
Nydaningen kom efter andravärldskriget.

Glasbruket med färg
Anton Petterssons son Erik, som tagit sig tillnamnet Hovhammar, blev den som förde Lindshammar ur de anonyma glasbrukens skara. Som 27-åring fick Erik Hovhammar 1949 efter faderns bortgång överta ledningen för bruket. Det blev högt tempo från början. Den nye direktören, uppvuxen med glastillverkningen, såg tydligt vilka insatser som krävdes i den begynnande efterkrigstiden.

Erik Hovhammar engagerade arkitekten Gunnar Ander, vars uppgift blev att ge bruket en egen profil genom nya former. Gunnar
Ander komponerade ett helt nytt sortiment med allehanda bruksglas som vaser och skålar. Och – han såg till att färgsätta produkterna så att de skilde ut sig från konkurrenternas glas. Han lyckades, och Lindshammar fick sin profil. Man fick också tag på en bra tekniker som hjälpte till att ta fram hela 56 nya glasfärger.

Det är ingen hemlighet att glasbruken tjänade ordentligt med pengar under den första efterkrigstiden. Detta ledde i Lindshammar till att Erik Hovhammar inte bara rustade upp glassortimentet. Han såg också till att rusta upp samhället. Han lät bygga en ny glashytta, han satsade resurser för program med Egnahem och han stödde projekt såsom Bruksvallens fotbollsplan och ett nytt Folkets Hus. Hovhammar insåg förvisso vad brukssamhället krävde för att den goda arbetskraften skulle känna sig nöjd och leverera ett gott resultat.

Framgångarna lät inte vänta på sig, och Gunnar Ander såg till att under handfast ledning ytterligare förnya glasbrukets sortiment. Småningom kom fler formgivare in i bilden eftersom man insåg att ytterligare breddning var nödvändig. Den mest namnkunnige i det sammanhanget är Christer Sjögren, som under många år blev något av en garant för Lindshammars produktion sedan Gunnar Ander fullföljt sin insats. Bland andra namn som kom in under Erik Hovhammars tid har Tom Möller och Gösta Sigvard sina givna platser i Lindshammars långa historia.

Skulpturen vid Sergels torg i Stockholm
Skulptören Edvin Öhrström, mest känd som konstnär och formgivare vid Orrefors glasbruk, upptäckte att Lindshammar hade en förnämlig produktion av arkitekturglas; handgjutna glasblock.
Följden blev att Öhrström och Lindshammar gav sig in i tävlingen om en skulptur vid Sergels Torg i Stockholm. Öhrström fick uppdraget, och den 37.5 meter höga obelisken i glas pryder torget sedan 1974. I sanning en stor framgång för ett småländskt glasbruk.

Exempel på andra stora offentliga glasutsmyckningar som tillverkats i Lindshammar är Kultursalen hos antroposoferna i Järna och Uppenbarelsekyrkan i Hägersten från 1961. Vid invigningen kallades kyrkan ”Den första glaskatedralen i Norden”. Allt färgat glas från golv till tak är tillverkat på Lindshammar.

Formgivare vid Lindshammar:
Gunnar Ander, Sigvard Bernadotte, Lillemor Bokström, Matz Borgström, Maud Bugge, Peter Dahl, Bosse Falk, James Hamilton, Lena Hansson, Christel & Christer Holmgren, Erik Höglund, Jeanette Karsten, Mirjana Kos-Frithiof, Jörgen Lindgren, Ulf Lundell, Tom Möller, Signe Persson-Melin, Britten Pååg, Lars Sestervik, Gösta Sigvard, Christer Sjögren, Anki Spets, Jonas Torstensson, Marguerite Walfridsson, Birgitta Watz, Jan Wiberg, Sofia Wiberg, Lasse Åberg, Catharina Åselius-Lidbeck och Edvin Öhrström.

1970-talet och framåt
Den rent ut sagt mördande konkurrensen i glasbranschen
ledde till en rad förlustår för Lindshammar under 1970-talet. 1979 fick Lindshammar allvarliga problem och företaget rekonstruerades med Sebastian Tamm som VD. Två år senare var konkursen ett faktum. Ny ägare till Lindshammar blev då Tage Johansson. Efter ytterligare en konkurs, som inträffade 1984, blev det Ulf Rosén som köpte Lindshammar. Som son respektive brorson till de välkända glasbruksdirektörerna Lennart och Erik Rosén var han redan från barnsben uppvuxen med glaset. Följden blev att Lindshammar – trots fortsatt hård konkurrens – återigen kom upp på banan som ett välkänt småländskt glasbruk.

I februari 1998 fick Lindshammar ytterligare en gång nya ägare. Ulf Rosén sålde sitt glasbruk till det norska företaget C G Holding AS men stannade kvar som VD.

2008 lades tillverkningen ned vid Lindshammar glasbruk.

Lindshammar – en liten guide I broschyren ”Lindshammar – en liten guide” kan du läsa mer om Lindshammar glasbruk. För att kunna läsa filen måste du ha Adobe® Acrobat™ installerat i din dator, om du inte har detta kan du skaffa programmet gratis på Adobes hemsida.

Lindshammarenlitenguide.pdf (829,5 kb)